mr. bigaloo

(i avsaknad av internet har jag bloggat på datorn, detta läggs nu ut)

under hela tiden som planet landade hade jag en mening malandes i huvudet; du är inte den enda som är rädd för förändring. jag kunde inte för allt i världen förstå varifrån jag fått denna mening, och lade pannan i djupa veck för att lista ut vem som yttrat dessa ord. samtidigt var det en tröstrik mening som gav mig ett hälsosamt perspektiv på min situation. precis innan planet landade insåg jag att meningen var ett uttrag ur en låttext. "you're not the only one who's afraid of change". från ena änden av london till andra fick jag ta mig, man passade på att ha några sena brittsommardagar just som jag släpade mig fram med min enorma ryggsäck och tunga väskor. det hade hunnit bli kolsvart då tåget mot rochester malde fram söderut, jag hade givetvis ingen aning om var jag skulle kliva av, men hamnade så i samspråk med en trevlig herre i min kupé som förklarade när jag skulle vara beredd. samma herre var av okänd anledning med i en dröm jag hade här om natten, men det är en annan historia.

med en kristallklar vision om hur jag i timmar irrade med blytunga väskor i en stad jag inte kände hailade jag istället en taxi och instruerade den pakistanske chauffören om min destination, doust way. jag hade i sista stund innan avfärd lyckats ordna med nyckeln till mitt rum. fick så nyckel av en korpulent klämkäck herre som vitsigt kallade mig mr.bigaloo då han tittade på mitt namn i sina papper. man visade mig till vad som skulle komma att bli mitt rum, nedre botten, dammtunga mörka korridorer. och så mitt rum. en besynnerlig lukt slog emot mig då dörren öppnades, jag definierade den senare som en blandning av mögel och tandläkarmottagning (kanske också ett inslag av bränt gummi). jag lyckades knappt dölja min ångest då rummet framträdde i sin helhet, "comfy" sa jag skeptiskt med ett snett leende till killen som visade rummet.

i korthet kan rummet beskrivas som en fängelsecell, det måste vara precis så här de ser ut, den enda skillnaden är att man i fängelser troligtvis inte bygger papperstunna väggar. man kunde höra grannen andas, tyvärr var det snarare målbrottsskrik och skrattsalvor som senare höll en från sömnens rike. gula väggar som en gång varit vita, flackande taklampa, grön heltäckningsmatta och tunga gardiner som hämtade från den tråkigaste av kommunala inrättningar. det gemensamma köket var fruktansvärt, och jag har sett flera korridorskök i sverige. då jag steg ut på gatan i jakt på mat insåg jag snart att britterna är barnsigt förtjusta i skräpmat. gatans entrepenörer kan delas upp som följer; pub, chinese take away, pizza hut, chinese take away, thai take away, fish and chips, pub, pub, chinese take away, pub. jag tog en random kines och beställde nån form av anka med ris att ta med. jag lämnades, då kassörskan gick ut i köket, ensam med hennes kinesiska dotter på ca 4 år, hon ville lära mig kinesiska och jag gjorde mitt bästa, det tyckte hon var sjukt kul och blev så exhalterad att hon skrek och skrattade om vartannat. maten var skitäcklig. jag läste lite i en bok innan jag försökte sova. madrassen var inklädd i galon eller plast och var därför stel och hård. lukten vande man sig inte vid.

jag somnade under mantrat; "jag kan inte bo såhär, jag kan inte bo såhär". jag steg upp klockan 7 på morgonen fast besluten om att hitta ett annat boende.