Half of the time we're gone but we don't know where

jag såg precis garden state på nytt, och det är en fantastiskt bra film. om att vakna från att vara avtrubbad och upptäcka att livet är nu. jag är full av beundran över den enorma talang och mångsidighet som zach braff besitter. musiken förmedlar också filmens berättelse på ett genomtänkt och sublimt sätt. som simon and garfunkels "the only living boy in new york".

"Hey, I've got nothing to do today but smile.
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da here I am
The only living boy in New York
Half of the time we're gone but we don't know where,
And we don't know here"

---

"Hey let your honesty shine, shine, shine
Da-n-da-da-n-da-da-n-da-da
Like it shines on me
The only living boy in New York,
The only living boy in New York"

det är ibland som att en film kan passa så bra då man känner sig på ett visst sätt. jag är i någon märklig, emotionell period just nu. någon ängslig jobbig jävla period men som jag också tror kan vara väldigt nyttig om den tacklas på rätt sätt. man måste vara uppmärksam bara så den inte var i onödan. det finns ju givetvis skäl till alla känslor och känslor måste bejakas, de utgör ju själva kärnan av livet.